Det finns hopp för mänskligheten

Morgonen gryr, ljummet & gôtt ute, jag bestämmer mig för att ta cykeln för första gången sen punkalagningen i söndags. Laddad, sugen på friskluft genom tur på däck fyllda till bristningsgränsen. Härligt!

På väg ut mot stället, chocken, hittar inte cykelnyckeln, hänger inte på sin plats i knippan, va fan...tankarna går; 'har jag verkligen glömt kvar den i låset därute'. Isåfall är det ju riktigt kört, kan inte gå många timmar innan en olåst cykel på Herrhagen är i annans ägo. Dret!

Går ändå ner å kollar läget, brottsplatsen...kommer ut aningen nedstämd p.g.a en förmodad förlorad favoritcykel men döm om min förvåning, cykeljäveln står kvar, olåst men orörd!
Känslan obeskrivlig, säkert som hos en husse som får tillbaks sin byracka efter några dar på vift.

Sen att jag kom typ 50 meter innan punkteringen återigen gjorde sig tillkänna är en annan historia...
Man kan inte va bra på allt.

'Vi kanske går mot ljusare tider trots allt'